Juntti :,(
Det som inte får hända hände. ALLT som inte får hända hände. Jag ska berätta från början...
I måndags (den 11e augusti 2008) var Katarina#1 hemma hos oss för sin tredje och sista titt på sin misse Juntti, som hon bokade efter första besöket. Allt gick bra, och även fast hon gillade Casal mycket också så kände hon sig nöjd med valet av sin lite lugnare unge.
Jag och min pojkvän Jari ligger i soffan och kollar film. Klockan är närmare 21. Då ringder/knackar det på dörren. Jag öppnar och där står en förvirrad granne och undrar om det är jag som har en röd-vit kattunge? Jag säger ja och kollar mig runt. Jag förstår ju genast att han inte är i lägenheten och inser snabbt att det är Co-Co som saknas. Samtidigt som hon berättar att hon sett honom komma flygandes från mitt fönster förstår jag det, och får panik! Samtidigt som det gäller att handla fort ska man i denna panik försöka handla lugnt och förståndigt. Det gör jag inte! Jag får bilden av en mosad kisse och börjar gråta. Jag ber Jari gå och hämta/kolla på honom medans jag får med mig det nödvändiga. Grannen säger att han fortfarande lever, att han inte ser läskig ut (förutom att det blöder ur hans mun). Men jag vägrar följa med. I min förvirring åker jag ju ner med hissen efter dom. Men väl nere, utan något sällskap inser jag att hon sa "där uppe". De hade åkt till en våning ovanför mig för att leta efter ägaren. Jag åker upp till 7an. Där hittar jag en skara människor, men jag tar bara med mig Jari och buren med Juntti i hissen för att bege mig till Södra Djursjukhuset.
Påvägen dit ringer jag för att föranmäla oss, men de stänger om några minuter och hänvisar mig att åka till Bagarmossen. Där det en gång startade. Vi åker dit.
Han piper till en gång och försöker röra på sig, men annars ligger han helt stilla. Jag försöker se om han andas, men det är svårt genom buren i bilen. Jari berättar att han pep till när han la in honom i buren, men att han annars var still. Han tyckte det såg ut som att i alla fall ena hans framtass var bruten, men att det är i stort sätt självklart att han brytit mycket mer än så efter ett sånt fall.
Vi kommer in direkt när vi väl är framme i Bagarmossen. Men jag tror det värsta. Jag öppnar buren och konstaterar att han inte hade klarat det hela vägen. Sköterskan där vill ändå kolla, och visst är det så. Plutten orkade såklart inte. Jag ver förvånad att han lyckades överleva fallet, det kanske hade vart bättre för han om han hade deckat på stört.
Vi hoppas verkligen att han inte kände allt för mycket smärta, och att han är på ett bättre ställe nu!
Vila i Fred lilla gubben! Alla vi saknar dig hemma!!!
I måndags (den 11e augusti 2008) var Katarina#1 hemma hos oss för sin tredje och sista titt på sin misse Juntti, som hon bokade efter första besöket. Allt gick bra, och även fast hon gillade Casal mycket också så kände hon sig nöjd med valet av sin lite lugnare unge.
Jag och min pojkvän Jari ligger i soffan och kollar film. Klockan är närmare 21. Då ringder/knackar det på dörren. Jag öppnar och där står en förvirrad granne och undrar om det är jag som har en röd-vit kattunge? Jag säger ja och kollar mig runt. Jag förstår ju genast att han inte är i lägenheten och inser snabbt att det är Co-Co som saknas. Samtidigt som hon berättar att hon sett honom komma flygandes från mitt fönster förstår jag det, och får panik! Samtidigt som det gäller att handla fort ska man i denna panik försöka handla lugnt och förståndigt. Det gör jag inte! Jag får bilden av en mosad kisse och börjar gråta. Jag ber Jari gå och hämta/kolla på honom medans jag får med mig det nödvändiga. Grannen säger att han fortfarande lever, att han inte ser läskig ut (förutom att det blöder ur hans mun). Men jag vägrar följa med. I min förvirring åker jag ju ner med hissen efter dom. Men väl nere, utan något sällskap inser jag att hon sa "där uppe". De hade åkt till en våning ovanför mig för att leta efter ägaren. Jag åker upp till 7an. Där hittar jag en skara människor, men jag tar bara med mig Jari och buren med Juntti i hissen för att bege mig till Södra Djursjukhuset.
Påvägen dit ringer jag för att föranmäla oss, men de stänger om några minuter och hänvisar mig att åka till Bagarmossen. Där det en gång startade. Vi åker dit.
Han piper till en gång och försöker röra på sig, men annars ligger han helt stilla. Jag försöker se om han andas, men det är svårt genom buren i bilen. Jari berättar att han pep till när han la in honom i buren, men att han annars var still. Han tyckte det såg ut som att i alla fall ena hans framtass var bruten, men att det är i stort sätt självklart att han brytit mycket mer än så efter ett sånt fall.
Vi kommer in direkt när vi väl är framme i Bagarmossen. Men jag tror det värsta. Jag öppnar buren och konstaterar att han inte hade klarat det hela vägen. Sköterskan där vill ändå kolla, och visst är det så. Plutten orkade såklart inte. Jag ver förvånad att han lyckades överleva fallet, det kanske hade vart bättre för han om han hade deckat på stört.
Vi hoppas verkligen att han inte kände allt för mycket smärta, och att han är på ett bättre ställe nu!
Vila i Fred lilla gubben! Alla vi saknar dig hemma!!!
Kommentarer
Trackback
